Det manliga rummet

Jag såg en video igår. Den du kan se här ovan. Har du inte sett den tvåminuter  långa video så gör du det nu.

Jag kan vänta.

Så, nu har du sett videon där en ensam kvinna inte kan gå i tysthet utan att män i hennes närhet tar sig friheten att kommentera hennes utseende.

I min föreställningsvärld kan jag omöjligen komma i närheten av känslan hon och många kvinnor med henne måste ha. Rädslan och obehaget att inte kunna vistas i offentliga miljöer utan att blir objektifierad och sexualiserad. Däremot är jag, som man, en åskådare i egenskap av medlem i det manliga rummet.

Manliga vad? Rummet. Det vill säga miljön där mannen är norm och traditionellt manliga egenskaper är av godo. Du har säkert sett följande stereotypa scenario i populärkulturen: Kvinna går förbi byggarbetsplats. Arbetarna stannar med vad de håller på med för att betrakta, ropa ut eller göra sig lustiga över vad det ser. Även så kallad catcalling.

Detta är en gammal företeelse. I offentligheten är det kvinnan som är objektet och mannen subjektet. I den miljön där männen vistas finns det en vanföreställning om kvinnan som underordnad. Varje dag hör jag mina manliga arbetskamrater prata om ett så kallat spel en måste spela för att vinna över denna mytomspunna varelse. När de ser en person av kvinnligt kön de gillar händer det alltför ofta att hennes kropp kommenteras. Hur snygga bröst hon hade, hur fast hennes rumpa var, hur stora läppar hon hade. Alltid är det samma typ av kvinnoideal som målas upp. En felaktig och stereotyp bild men reproduceras dag ut och dag in.

Står jag tyst med näven i fickan? Ibland. Förväntas jag också kommentera? Oftast. Det är mer regel än undantag att jag backar mig ur situationen och erkänner mig besegrad på grund av numerärt underläge.

Jag är således en del av problemet.

Även om jag inte aktivt deltar i själva kommentarerna så finns det ändå en viss skuld i att totalt ignorera problemet. Jag skäms för mina manliga medmänniskors ignorans men jag har även ett ansvar som man att upplysa andra män om att vi alla är människor. Med lika värde. Med lika rättigheter.

Hur gick det för kvinnan i videon? Hon heter Shoshana B. Roberts och gick längst New Yorks gator åt organisationen Hollaback som vill motverka sexuella kränkningar i offentliga miljöer. Efter att videon har legat uppe i två dygn och setts av flera miljoner tittare har hon fått motstå hat, kränkingar och hot om våldtäkt.

 

Innan orden – tankarna

Jag tänker, alltså är jag är en urvattnad fras vi alla känner till. Jag gillar att vända på det och säga Jag finns, alltså tänker jag.

Om en är medveten om sin verklighet är det bara meningslöst att inte säga någonting. För om du är medveten så har du även förmågan att bilda dig en uppfattning, en åsikt, en princip.

Ungefär så.

Vi skriver oktober 2014 i kalendern och i dag har Descartes fras mer eller mindre reducerats till Jag tänker, alltså bloggar jag. Så får det bli även den här gången med den här bloggen. Den femte eller sjätte i ordningen.

Jag tänker blogga om politik ty världen är politisk. Om detta kommer i form av lokalpolitik, feminism, tv-spel, cykling, feminism, grubblerier eller memes är egentligen skit samma. Jag tänker blogga tills Politism hör av sig och erbjuder mig en stående plats på deras sida eller tills jag tröttnar.

Förresten, vem är jag? En journalist, en statsvetare, en trött själ.

I ett nötskal.